Straffens effekt på brottsligheten

Straffens stränghet och innehåll varierar beroende på det begångna brottet och dess skadeverkningar. I Finland forskar man i vilka effekter straffen har på brottsligheten, och de olika strafformerna utvecklas utifrån forskningsresultaten.

Med straff avses en rättslig påföljd som en gärningsman döms till på grund av att han eller hon har brutit mot lagen. Straffen kan vara avsedda att förebygga eller minska brottsligheten antingen generellt eller så att de riktas in på vissa bestämda brottstyper eller gärningsmän. Genom specialprevention som inriktas på individuella gärningsmän strävar man efter att förebygga i synnerhet återfallsbrottslighet. Straffen kan också fungera som skrämselmetod eller moraliskt rättesnöre för alla samhällsmedlemmar i samhället och på så sätt förväntas förebygga brottslighet i allmänhet.

Straffen utdöms av domstolarna och verkställs av Brottspåföljdsmyndigheten. Påföljderna varierar beroende på hur allvarligt brott det är fråga om. Böter eller ordningsbot utdöms för lindriga brott och ovillkorliga fängelsedomar för de allvarligaste brotten.

I internationell jämförelse är nivån på straffen relativt lindrig i Finland. Att utdöma så stränga straff som möjligt leder i allmänhet inte till ett optimalt resultat, inte ens när det gäller allvarliga brott; antalet fångar korrelerar inte med brottslighetsnivån, vilket innebär att fängelsedomarna inte minskar brottsligheten nämnvärt. Det väsentliga är inte straffets längd, utan snarare dess innehåll, som kan utformas med ambitionen att förebygga brott och bryta brottsspiralen. Den nordiska kriminalpolitiken bygger på vetenskaplig forskning, som erbjuder tillförlitlig information om olika strafformers verkan. Som brottsförebyggande metod har samhällspåföljder konstaterats vara effektivare och kostnadsmässigt förmånligare än fängelsestraff.

I Finland har man vid sidan av straffen lagt tonvikten på andra metoder för att minska och förebygga brottslighet. Inom kriminalpolitiken har man försökt framhäva vikten av att habilitera gärningsmännen och åtgärda de sociala problemen i anslutning till deras brottsbeteende. Målet är att den som begått ett brott och avtjänat sitt straff ska kunna lotsas tillbaka till ett liv utan brottslighet. Förebyggandet av brottslighet och återfallsbrottslighet kräver förutom fungerande straff också många samhällstjänster och ett samarbete mellan den tredje sektorn och myndigheterna.

Synen på straff och rättskänslan

Det råder olika uppfattningar om vilken typ av straff som borde utdömas för olika brott. Man kan tala om människors vilja att utdöma straff eller rättskänsla. År 2017 publicerades en undersökning om finländarnas rättskänsla som utförts vid Helsingfors universitet. Undersökningen visade att finländarnas uppfattningar om en lämplig straffnivå varierar i hög grad. Undersökningen ger vid handen att det är svårt att definiera den allmänna rättskänslan, eftersom befolkningen inte har någon gemensam syn på den.

I undersökningen om finländarnas rättskänsla ombads vanliga medborgare och domare välja en lämplig dom i sju olika brottsfall: grov misshandel, misshandel, våldtäkt, sexuellt utnyttjande av barn, grovt narkotikabrott, grovt skattebedrägeri och grovt rattfylleri. Medborgarnas och domarnas domar överensstämde till stor del med varandra. Medborgarna föredrog samhällspåföljder i något större utsträckning än domarna, och i fem fall fällde domarna längre villkorliga och ovillkorliga fängelsedomar än medborgarna. Medborgarna gav sexualbrottsförövarna strängare domar och de som begått skattebedrägeri lindrigare domar än domarna.

I undersökningen om finländarnas rättskänsla ombads respondenterna också ge sina synpunkter på förebyggandet av brott. Medborgarna ansåg att man kan förebygga brott effektivare genom att bland annat ingripa i familjeproblem och satsa på ungdomsarbete i stället för att bygga fängelser och öka fängelsedomarna.

En undersökning om attityderna till straff hos medborgarna i de europeiska länderna visar att de olika uppfattningarna om straffnivån kan bero på olika faktorer. I Finland bidrar till exempel individens bristande förtroende för samhället eller rättsväsendet till en högre vilja att utdöma straff. På motsvarande sätt minskar ett starkt förtroende för samhället och dess institutioner viljan att utdöma hårda straff. Även en låg utbildningsnivå och försörjningssvårigheter har konstaterats påverka viljan att utdöma straff. Överlag verkar det som om en dålig ställning i samhället eller upplevd marginalisering kan öka viljan att utdöma straff. En allmän oro över brottsligheten påverkar också viljan att utdöma straff. Däremot ökar viljan att utdöma straff inte nödvändigtvis till följd av att en person faller offer för ett brott.

I Finland har viljan att utdöma straff konstaterats vara något högre bland ungdomar och kvinnor än bland äldre och män. Hur människornas ålder och kön står i samband med viljan att utdöma straff verkar variera i olika länder och mellan olika undersökningar. Den offentliga debatten om sexualbrott kan påverka kvinnornas syn på straff, eftersom det oftare är kvinnor som blir utsatta för sexualbrott. Det bör beaktas att en stor del av medborgarna saknar personliga erfarenheter av hur rättsväsendet fungerar. I viss mån kan den bild som medierna förmedlar framför allt om synnerligen råa brott påverka medborgarnas vilja att utdöma straff. Medierna fäster mest uppmärksamhet vid brott som är exceptionella och sällsynta men som etsas fast i minnet och påverkar attityden till brottslingar.

Mer information

Brottspåfäljdsmyndighetens statistiska årsbok

På finska:

Seuraamusjärjestelmä 2020. Kontrollijärjestelmä tilastojen ja tutkimusten valossa. Kriminologian ja oikeuspolitiikan instituutti. Katsauksia 50/2022.

Lappi-Seppälä (2000) Rikosten seuraamukset.

Lappi-Seppälä (2006) Rikollisuus ja kriminaalipolitiikka.

Kääriäinen (2016) Suomalaisten rangaistusasenteet. Yhteiskuntapolitiikka 81:6, 619−631.

Kääriäinen (2017) Seitsemän rikostapausta: käräjätuomareiden arvioima rangaistuskäytäntö ja väestön rangaistusvalinnat. Kriminologian ja oikeuspolitiikan instituutti. Katsauksia 21/2017.