Återfållsbrottslighet kan förebyggas i fängelser

Förebyggande av återfallsbrottslighet

Personer som en gång gjort sig skyldiga till brott löper ofta en betydande risk att återfalla i brott. Återfallsbrottsligheten kan minskas med hjälp av olika åtgärder som riktas till personer som gjort sig skyldiga till brott och till fångvårdsklienter.

Att minska återfallsbrottsligheten är en uppgift som ingår i det brottsförebyggande arbetet. Också inom fångvården är ett väsentligt mål att ingripa i återfall i brott. Undersökningar ger vid handen att 37–60 procent av de finländska manliga fångarna återfaller i brott. Återfallsrisken varierar beroende på uppföljningstiden och brottstypen.  Åtgärder för att förebygga återfallsbrottslighet ska med fördel planeras utifrån gärningsmannens typ, och i det förebyggande arbetet bör man utnyttja forskningsdata om gärningsmän. 

Risken för återfall i brott är desto större, ju oftare fången suttit i fängelse. Till de svåraste fallen hör de så kallade yrkesbrottslingarna, som begår sitt första brott i tidig ålder och fortsätter att begå brott livet ut. De utgör 1–2 procent av åldersklassen, men ingripandet försvåras av att de tampas med många olika problem, såsom missbruk, bostadslöshet och arbetslöshet. 

Återfallsbrottsligheten kan minskas genom att man förebygger brottslighet bland unga, till exempel med hjälp av missbrukarvård, verkstäder och ungdomsarbete. Också ökad kontroll kan ha en minskande effekt på brottsaktiviteten bland unga.

Inom brottspåföljdsområdet tillämpas olika program för att förebygga återfallsbrottslighet. Det kan vara fråga om rehabiliterande program med olika innehåll och fokus på olika ändamål och problem. De kan variera i fråga om förändringsmodell, omfattning samt metoder och mål. Ett sätt att klassificera programmen är att dela in dem i motivations- och effektivitetsprogram.  Motivationsprogram genomförs ofta antingen individuellt eller i grupp. Effektivitetsprogrammen genomförs i regel i grupp. De program som tillämpas inom brottspåföljdsområdet ska alltid godkännas inom en ackrediteringsprocess innan de tas i bruk i bred skala.

Motivationsprogrammen är ofta kortvariga. Strävan är att motivera klienten till förändring och vidta fortsatta åtgärder för att klienten ska avstå från brott. Målet med motivationsprogrammen är att klienten ska identifiera sitt problembeteende, ifrågasätta den rådande situationen och förbereda sig inför ett beslut om förändring. Inom motivationsprogrammet försöker man väcka motivation till förändring med tanke på det fortsatta arbetet.

Effektivitetsprogrammen varar längre och är i många fall intensivare. De riktar sig till klienter med en hög eller medelhög risk för återfall i brott. Med hjälp av programmen försöker man påverka bakomliggande tanke- och beteendemodeller. Med tanke på programmets resultat är det viktigt att uppskatta risken för återfall och motivationen hos de klienter som tas med i programmet, eftersom forskning visar att risken för återfall ökar om programmet avbryts. Målet med effektivitetsprogrammen är att först göra klienten medveten om de tanke- och beteendemodeller som gynnar det brottsliga beteendet. Därefter hjälper man klienten att omvärdera sina skadliga tanke- och beteendemodeller och i deras ställe ta fram handlingsmodeller som stöder ett brottfritt liv.

Inom brottspåföljdsområdet tillämpas även andra arbetsformer för att påverka återfallsbrottsligheten. I genomförandet av dem eftersträvas inte någon entydig förändring, utan målet är att utöka eller upprätthålla fångens vardagliga färdigheter, lära ut olika färdigheter eller öka kunskapen. Målet med de kurser och program som utgör god praxis är till exempel att öva på vardagliga färdigheter, förbättra livskontrollen eller uppmärksamma hälsorelaterade frågor. Även god praxis ska alltid godkännas av Styrningsgruppen för programarbete innan den tas i bruk.

 

Mer information

Brottspåfäljdsmyndighetens statistiska årsbok

På finska:

Kaijalainen (2014) Elinkautisvangit 1980−2013 ja heidän uusintarikollisuutensa. Rikosseuraamuslaitoksen monisteita 5/2014.

Tyni (2015) Vankeinhoidon vaikuttavuus. Onko kuntoutukselle tilastollisia perusteita? Rikosseuraamuslaitos / Itä-Suomen yliopisto.