Invånare planterar blommor tillsammans

Samhällsinriktat brottsförebyggande

Man kan förebygga brott genom att påverka olika samhällen och förhållanden som ökar risken för brottslighet.

Samhällsinriktat brottsförebyggande går ut på att öka samhörigheten och förbättra invånarnas möjligheter att delta i beslutsfattandet, främja välfärdsresurserna och tjänsterna i svagare samhällen och bostadsområden och lyfta fram de fysiska och sociala faktorer som man bör ingripa i för att förebygga allvarligare problem.

Det samhällsinriktade brottsförebyggandet består av åtgärder avsedda att förändra de sociala förhållanden som antas upprätthålla brottsligheten i ett samhälle. Den bakomliggande tanken är att man genom att förändra den fysiska och sociala ordningen i samhället kan påverka människornas beteende. Risken att begå ett brott eller falla offer för ett brott är större i sådana samhällen där diskriminering är ett vanligt fenomen och samhörigheten är svag. Med brottslighet avses inte enbart brott som begås regelbundet av en liten grupp individer, utan brottsligheten styrs av strukturella faktorer i samhället, såsom dåliga boendeförhållanden, arbetslöshet, låg utbildning och undermåliga hälsovårdstjänster. Man kan minska antalet brott genom att påverka strukturella faktorer som gynnar brottslighet.

Program för samhällsinriktat brottsförebyggande

Det samhällsinriktade brottsförebyggandet kan indelas i två olika typer av program. Den första typen går ut på att förbättra den sociala samhörigheten och övervakningen med hjälp av samhällets egna resurser för att på så sätt ingripa i störande beteende i grannskapet. I den andra typen av program bildar samhället ett fundament och dess medlemmar erbjuds olika element som stöder individens eller familjens utveckling.

Man kan anta att brottslighet uppstår när olika institutioner som upprätthåller den sociala ordningen, såsom familjen, skolan, kyrkan eller allaktivitetshus, splittras eller slutar fungera. Med hjälp av program som förbättrar den sociala samhörigheten i samhället strävar man efter att stärka dessa institutioner till exempel genom att erbjuda eftermiddagsverksamhet för skolelever, specialungdomsarbete och möjligheter för alla invånare att delta i meningsfull verksamhet. Detta utvecklingsarbete styrs utifrån ett gemenskapsperspektiv. Dessutom kan man framhäva bostadsområdenas ”kollektiva effektivitet” när det gäller att förebygga brott. Syftet med utvecklingsprogrammen är att stärka de informella nätverken och förbättra samhällsstrukturen samtidigt som man skapar sådant socialt kapital inom samhället som kan användas för att lösa lokala problem.

Enligt teorin Broken Windows (trasiga fönster), som utvecklades av Wilson och Kelling på 1980-talet i USA, bidrar den fysiska miljöns förfall till ökade störningar i den allmänna ordningen och ökad brottslighet. För att förebygga allvarligare brott måste man ingripa i lindriga brott (t.ex. graffiti) omedelbart. I senare teorier framhävs behovet av att förnya samhället och investera i det genom att öka de kommersiella företagens intresse för området och förbättra bostadsbeståndet för att minska brottslighet och störande beteende.

I de program som förbättrar den sociala samhörigheten ingår ofta även situationella preventiva åtgärder. Till exempel i Los Angeles genomfördes programmet Business Improvement Districts, inom vilket man i första hand fokuserade på olika situationella preventiva åtgärder (övervakningskameror, passerkontroller, tekniska inbrottsskydd) men också tog fram kollektiva tjänster. Programmet resulterade i stora kostnadsfördelar när det gällde att förbättra tryggheten. Också programmet Communities That Care, som ursprungligen har tagits fram i USA, riktar sig till unga och bygger på principen om att stödja den individuella utvecklingen. Åtgärderna skräddarsys så att de lämpar sig för särdragen och specialbehoven i varje samhälle.

De program som är avsedda att stödja utvecklingen hos riskdrabbade individer eller familjer i olika samhällen innehåller motsvarande åtgärder som de individcentrerade modellerna i allmänhet.  Ett typiskt mål är att minska riskfaktorerna för brott och stärka de faktorer som skyddar mot brott. Typiska program är stöd- och träningsprogram för riskdrabbade familjer som är ämnade att öka barnens välfärd och minska störande beteende.

Mer information

Bennett, Trevor H. 1998. Crime prevention, in Tonry, M. (ed), The handbook of crime and punishment. New York: Oxford University Press: 369–402.

Hope, Tim. 1995. “Community Crime Prevention.” In Building a Safer Society: Strategic Approaches to Crime Prevention, edited by Michael Tonry and David P. Farrington. Vol. 19 of Crime and Justice: A Review of Research, edited by Michael Tonry. Chicago: University of Chicago Press.

Lane, Mary & Henry, Kaylene. 2004. Beyond symptoms: Crime prevention and community development. Australian Journal of Social Issues 39(2): 201–213.

Sampson, Robert J. &, Stephen, W. Raudenbush & Felton, Earls. 1997. “Neighborhoods and Violent Crime: A Multilevel Study of Collective Efficacy.” Science 277:918–24.

Tonry, Michael & Farrington, David P. 1995. Crime and Justice: A Review of Research. Volume 44. Chicago: University of Chicago Press.

Welsh, Brandon & Farrington, David & Gowar, Raffan 2015. Benefit-Cost Analysis of Crime Prevention Programs. Teoksessa Tonry, Michael (toim.). Crime and Justice. A Review of Research. Volume 44. Chicago: University of Chicago Press, s. 447–516.

Welsh, Brandon C. & Hoshi, Akemi 2006. Communities and crime prevention, in Sherman L, Farrington D, Welsh B, Layton Mackenzie D (eds), Evidence-based crime prevention. London:

Routledge: 165–197.

Wilson, James Q. & George L. Kelling. 1982. “Broken Windows: The Police and Neighborhood Safety.” Atlantic Monthly 11:29–38.